Så.. det där med utveckling

Ett mästerligt stycke text författat av Michael Åhgren, publicerat på hans Facebook. Fotografen har inte någon koppling till klubben men texten är så på pricken att vi inte kan undanhålla er den. Åhgren har även en hemsida

En liten betraktelse över en imaginär fotografs utveckling. 
(Alla likheter med undertecknad är helt slumpmässiga!)

Stadium 1:
Du börjar fotografera med en telefon eller någon avlagd kamera du fått och knäpper massor med bilder driven av hur fantastiskt det är att man överhuvudtaget kan ta bilder. Det blir massor av bilder på telefonstolpar, katten, kompisar, osv, osv… Du drivs av hur kul det är att göra bilder, något som du förhoppningsvis kommer tycka resten av livet. Det blir mycket suddiga människor och blomkrukor som verkar komma upp ur huvudet på mormor, men vad spelar det för roll, detta är ju skitkul. Motivet sätts för säkerhets skull alltid mitt i bilden.

Stadium 2:
Du har vid några tillfällen fått beröm för någon bild, eller lite lajks på nätet, vilket var attans kul. Så du upptäcker Insta-filter, dina kompisar lajkar ännu mer! Snacka om positiv loop, nu går produktiviteten i topp! Du upptäcker, omedvetet, hur bilder påverkar andras bild av dig.

Stadium 3:
Nu upptäcker du Photoshop och aldrig har himlar varit så blå som i dina nya bilder. Varför bara dra lite i Photoshops spakar, när det blir ännu häftigare om man drar dom till MAX..sedan skapar ett nytt lager och drar till MAX igen! Dina kompisar går ner i spagat över dina nyvunna kunskaper. Du får förfrågningar om att gratis plåta bröllop. Upptäckten att man kan flytta svanar och regnbågar till andra bilder öppnar en helt ny värld, för att inte tala om LIQUIFY-filtret, this is da shit!!

Stadium 4:
Du har nu blivit så biten att du nu har uppgraderat den billiga systemkameran och köpt ny optik för att vidga din hobby. Kompisarnas gillande är nu inte så viktigt längre, du jämför dig och hänger gärna med duktiga amatörer. Din utrustning växer…och växer. När bilderna inte blir lika bra som du hoppats är den naturliga reflexen att köpa nya prylar. Du har drabbats av GAS (Gear Aquisition Syndrome).

Stadium 5:
Påhejad av dina nya och mer skillade fotokompisar inser du nu att målet är den tekniskt perfekta bilden. Stadiet brukar också kallas ”Pixel Perfect”. Inga kameror och objektiv är längre för dyra, kanske går det att sälja ett barn, eller åtminstone en njure, i jakten på den perfekta skärpan och det sinnesutvidgande dynamiska omfånget.

Stadium 6:
Utan tvekan är detta det mest traumatiska stadiet. Som en blixt från klar himmel inser du en dag att det finns massor med fjortisar, som med sina mobilkameror plåtar betydligt bättre bilder än du och din sjuttioåttatusenkronorsutrustning. Med bättre menas här mer meningsfulla, mer känslomässiga, mer intressanta, mer engagerande. Du upptäcker att din jakt på den tekniska perfekta bilden var ett villospår – du bryter ihop. Du plockar bort GuruShots från din browsers bokmärken.

Stadium 7:
Detta stadium varar resten av din fotografiska karriär. Du försöker hitta och förfina ett bildspråk, att plåta bilder som påverkar andra, du letar efter saker att säga. Inte i din vildaste fantasi kunde du ha föreställt dig hur svårt detta är. Du funderar ofta på att bara lägga ner, du drabbas av sviktande självförtroende, men så får du till någon bild rätt bra och fortsätter ett tag till… I slutänden bryr du dig inte om vad några andra kritiker än du själv tycker – och du är den tuffaste av alla!

En alternativ variant till detta är att du också söker dig till fotografins rötter, du blir analog, börjar uppskatta hantverket, köper storformatare och/eller pinhole-kamera och drömmer om att gå en kurs i våtplåt.

Stadium 8:
Du lämnar jordelivet och dina barnbarn ärver dina gamla grejer och knäpper massor med bilder drivna av hur fantastiskt det är att man överhuvudtaget kan ta bilder. Och så fortsätter jorden snurra…

Please follow and like us:
error